Vi åkte till Norge/Gardemoen med ett stort självförtroende efter vår seger i kvalet i Mantorp samt att vi kände att vi tagit ett kliv upp på effekten. I Mantorp kände jag mig inte helt komfortabel med cykeln, jag tyckte den bestämde mer än mig när det gällde riktning, så vi beslöt att byta till ett annat däckfabrikat som normalt brukar fungera.
Startfältet var inte lika stort som på Mantorp med 14st förare från sju olika länder som skulle kriga om 8st kvalplatser. För många blir det en tävling i tävlingen att ta sig in i stegen mot final! Det började med mycket regn men sent på fredag kväll var banan torr och luften väldigt bra för att vara Gardemoen. Vi missbedömde fästet lite, trodde inte banan var så bra som den var, och fick däcksvibration direkt på startlinjen med hjulspinn som följd så det blev till att slå av tidigt, vi var trots det inne på stegen. Jag kände genast att kontrollen var tillbaka och inför lördagens första kval stegade vi upp effekten på startlinjen för att försöka få igång bakhjulet och undvika däckskak. Vi lyckades på linjen men ca 20meter ut hamnade vi i ett kraftigt skak som jag åkte rakt igenom och sedan tryckte det på rejält! Släppte strax för linjen för jag tyckte det gick ganska bra, det var trots allt första fullgasrepan på 1/4milen för i år. När sedan folket i banslutet stod och hoppade förstod jag det gått ganska bra, det var nytt pers med 9/100s 6,47s/ 338km/h och bara 2/100 från gällande Europarekord! Förmodligen den bästa tid sedan Charley´s rekord 2006! Alla ville gratulera och teamet fattade knappt att det kunde gå så bra. Vi har tränat mycket för att förbättra de första 75meterna och nu åkte vi så fort utan att lyckas den första biten! I dragracing måste rekord backas upp inom 1% för att gälla och det visade sig inte så lätt. Banan tappade mycket fäste resten av kvalet p.g.a. saneringar och dagg. Vi beslöt att ändra utväxling inför söndagens eliminering, vi ville ju även vinna tävlingen.
Söndagens väder var fantastiskt bra, sol och bra värme, men det betydde också att luften blev extremt dåligt, den sämsta luft vi någonsin kört på, omräknat befann vi oss över 3000 fot över havet. Första rundan gick bra, jag åkte 6,72 på en säkerhetsrepa. Sen stegade vi upp till semifinalen där vår tältkompis norrmanen H-O Olstad var motståndare. Vi hade en riktigt bra repa på gång, tyvärr går kamaxeldrivningen i sönder efter 3,3s och motorn stannar tvärt. Nu ser teamet fram emot finalen i England där förutsättningarna alltid brukar vara de bästa, ett uppbackat rekord och en finalvinst står högt på önskelistan.
